Att vara en åsna eller icke vara en åsna

Min morfar brukade berätta om ett sätt som man använde i Spanien att få åsnor att bära mer än vad de var "beredda" att göra: Man belastade med en övervikt för att sen "avlasta" åsnan med bara en del av övervikten vilket åsnan uppfattade som en lättnad och accepterade den, nu, tyngre lasten med tacksamhet för "det kunde ha varit värre".

Jag tror att det pågår en sådan process just nu med oss tolkar, våra arvoden sänks rejält för att vi ska förhandla oss uppåt ( om det nu överhuvutaget är möjligt att göra) något och hamna lägre än vad vi låg förut men högre än vad som erbjuds nu och vi kommer att bli så nöjda "det kunde ha varit värre".

Jag tror att kunderna har fattat att det finns marginaler att tjäna på att pressa tolkförmedligarna som får ta kampen med tolkarna. Därför tycker jag att förmedligarna har ett stort ansvar när det gäller att signalera för smärtgränser och upprätthålla en lönenivå för oss tolkar gentemot kunderna.

Kunderna och förmedlingarna har ett ansvar för att vårt yrke inte urholkas på folk som vill växa och bli kvar i yrket. Och vi tolkar har ett ansvar, eller en skyldighet att dranågon form av anständighetsgräns: Hit, men inte lägre.

Vi är inte åsnor, eller?