Jag tycker att det känns pinsamt och sorgligt att initiativet för att höja eller inte sänkavåra arvoden ännu mera kommer från annat (oväntat) håll än intressenterna: en (med betoning på EN) förmedling som höjer våra arvoden och upphandlarna på RPS säger nej till för lågt anbud...
Och tolkarna? Vi hoppas, väntar, avvaktar, misströstar, gnäller, börjar titta snett på varandra och mår dåligt.
Vi äter vad som faller utanför andras tallrikar, eller det som någon vill slänga till oss och vi äter tysta utan att att spilla eller smutsa ner kring oss.
Roligt med arvodehöjning förresten, hoppas det blir en trend... Annars det blir tråkigare och tråkigare att jobba när man har börjat känna sig underbetald...
Jag kanske ska byta yrke och skaffa tolkförmedling istället? Jag har redan lärt mig hur man gör: man låter folk tro att vi alla sittter i samma båt, att det är svåra tider och konkurrensen hård medan den egna vinstkurvan stiger och tolkarnas sjunker...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Ja! Just så är det. Samma sak har man upplevt i kultur branschen – både här och där i landet. Administratörerna har med åren växt på bräden, medan kulturarbetarna har tappar tänderna och inte har haft råd med någon semester…
Fast… det med tolkar och tolkadministratörer värkar vara mer spännande…. Som tolkar blir vi direkt avspisade: Ingen ringer, ingen behöver en. Hjälp, vad ska jag göra - tänker man?!! Hur blir det med familjen?!! Administratörer (de som verkar på de lägre nivåerna) lever ständigt i kris situationerna som uppstår med en rädsla som blir inlindad i förhoppningen att ”det inte är jag som ska bli avskedad först” …
Vi tolkar slipper bära på denna oro. Vi vet att det är så. Hela samhället behandlar så de ekonomiskt svagare. Man prioriterar inte de som utför det konkreta jobbet, de som skapar möjligheterna, de som egentligen bär på kunskapen och jämkar konflikten. Så vi tolkar… vi bugar… vi tar emot…Vi har ingen att prata med, ingen som kan lägga ett gott ord för oss. Vi är ”tolken”. Vi är bara ett nummer hos visa tolkförmedlingar. Vi hinner inte ens känna tjänstemännens rädslor och hopp. Vi söker andra arbetsgivare… Vi byter jobb… Vi hamnar kanske till slut i städ- eller taxi branschen …
Visst behövs det städare och taxiförare!!! Men vilken slosseri med resurser!… Och studiemedlen som man fortfarande betalar av… Och kunskapen som man bär med sig efter alla års tolkningar – kunskapen som blir till en grav…
Tror någon att jag överdriver? Känn efter.
Skicka en kommentar